God jul!

Det är faktiskt jul igen, även om det verkar osannolikt när man tittar ut genom fönstret och ser en grönskande gräsmatta. Och när Benjamin Syrsa har sjungit om stjärnan i det blå, julskinkan rymt och granen börjat barra så smått är det dags för 2016.

Det nya året kommer att innebära en del förändringar för Ordbyrån. Jag har tidigare använt denna hemsida som ett forum för både företaget och mitt kreativa skrivande, men nu är det dags att dela upp de båda. Firman Ordbyrån Jennys Humligheter kommer att finnas kvar här med kontaktuppgifter och information om aktuella projekt medan skrivandet kommer att få en egen hemsida (som kommer att ligga på www.jennyowenius.com). Jag kommer att bygga upp den sidan under början av året och kommer självklart att lägga upp en länk här när den publicerats.

I väntan på det nya årets äventyr önskar jag er alla en riktigt god jul!

029

(Det var en gång en vit jul…)

 

Tack!

Var ska man börja? Efter att ha varit sjukskriven i ett halvår är det dags för en nystart och det finns så mycket jag vill, och en hel del jag borde, göra. Det är texter som ska redigeras, research som ska slutföras, ny hemsida som ska startas upp, kvitton som ska sorteras, och – det som ligger mig varmast om hjärtat – en bok som ska färdigställas.

Jag tillbringade i princip hela förra arbetsveckan med att bläddra i pärmar, gå igenom en oändlig mängd Word-dokument och snurra runt på sociala medier och rynka på näsan åt mina bristfälligt uppdaterade konton. Och jag blev inte ett dugg klokare. Vad sjutton skulle jag ta tag i först?

Jag börjar här på min blogg. Och jag gör det därför att jag upptäckte att jag, trots mina mycket sporadiska uppdateringar, har haft över två tusen besökare på den här sidan. Jag är förstummad och vill bara säga att vem du än är och vilken anledningen till ditt besök än har varit är jag mycket tacksam. Ditt besök har verkligen gett mig en spark i baken att komma i gång igen och jag ser fram emot att snart berätta om ett nytt projekt jag tänker starta upp och som jag kommer att jobba med parallellt med skrivandet framöver.

Fortsättning följer…

Livet som inte är mittemellan

Det här är en redigerad version av en text som publicerades i (den nu nedlagda) tidskriften Trots Allt år 2002. Tretton år har gått sedan dess. År fyllda med skratt och gråt, eufori och förtvivlan. De senaste månaderna har varit tuffare än vanligt och jag har förbannat den bipolära kemin i min hjärna. Jag har tvivlat på att kriget inuti någonsin skulle ta slut och undrat när huvudet skulle explodera av ofullständiga meningar och skenande tankar. Men kriget tog slut och en, förhoppningsvis långvarig, vapenvila råder nu. Och det är här jag befinner mig idag. Mer harmonisk och mycket ödmjuk inför livets storhet och utmaningar. Dessutom har jag äntligen energi att skriva igen. Fjärilsår väntar och denna gång hoppas jag att det verkligen blir på riktigt när jag säger att jag räknar med att den ska vara redo för publicering i slutet av sommaren.

Änglarna i mitt huvud steppdansar för allt vad de är värda och jag måste springa runt i lägenheten för att överrösta dem. I morsekod berättar de för mig om världens hemligheter och jag brinner så jag måste ta av mig alla kläder innan jag kan lyssna. Och jag ser. Mina ögon svämmar över av all energi, och jag vet att min eld också kan få dig att brinna. Vill du det? Jag övar mig på att med tankens hjälp tända stearinljus än så länge, men änglarna varnar mig för övermod, så jag släcker ljuset och väntar.

Men en sekund är en dag är ett år är en timme och jag vet inte hur länge jag väntar i mörkret. Fast det gör inget. Mörkret är min vän. Ett tjockt moln av olösta mysterier som jag simmar runt i utan att bli våt. Och änglarna glömmer mig inte. De avslöjar mörkret för mig, så att jag aldrig mer ska vara rädd.

Jag är ensam nu, men om du var här så skulle du få se mig flyga. Jag känner att änglarna dansar vingar åt mig. Det blixtrar i huvudet, men det är det värt, eftersom jag snart ska få ta på en stjärna. Och jag vet att jag inte kommer att bränna mig, för jag brinner redan starkare än stjärnan någonsin kommer att göra. Se mig. Se mig. Se mig. Jag är oövervinnerlig. Jag går ut på balkongen och betraktar staden som breder ut sig nedanför mig. Den är min. Den är min. Den är min. Jag ska flyga ner till den på mina änglagjorda vingar och sedan ska jag regera där i oändlighet. Nu flyger jag. Gråt inte.

I tystnaden ber jag sedan om nåd, men ingen svarar. Denna gång omsluter mig mörkret förklaringslöst. Insvept i fällen försöker jag glömma hur man andas. Kanske kan jag andlöst försvinna, men jag kommer ingen vart. De tanketomma som binder fast mig är oövervinnerliga i all sin anspråkslöshet och jag blir kvar. Var är här? Finns här över huvud taget? Varför här? Varförvarförvarför? Om jag bara kunde skulle jag hålla händerna för öronen för att stänga ute den ekande tystnaden. Men jag har tappat bort mina händer. Mina fötter. Mitt hjärta. Min kropp. Mitt hopp. De tanketomma skilde oss åt. Och nu ligger jag här försvarslös. Bortom sårbarhet. Utan nåd. Och försöker glömma hur man andas. Försöker gråta utan ögon. Utan tårar. Finns här? Finns tid? Finns början? Finns slut? I oändlighet. Förvisso.

 

 

Skrivhöst i Toscana (gästinlägg av Anna Lindgren)

När hösten började ruska på sig ordentligt och visa sig från sin kyligaste sida packade min kompis Anna Lindgren baddräkt och sandaler och åkte till Italien för att skriva. Här berättar hon om sin resa till Toscanas böljande kullar. 

Toscana 3(Foto: Anna Lindgren)

Skrivarkurs de luxe

En skrivarkurs som samtidigt är en all-inclusive solsemester och en djupdykning i italiensk kultur – är det möjligt?

På godset I Moricci strax söder om Pisa fick jag och fem andra kursdeltagare vara med om just detta under en vecka i september.

Kunnig, generös och inspirerande lärare var Jan Sigurd. Svenska värdparet Eva och Mikael tog hand om oss med stor värme, bjöd på italiensk husmanskost, tog oss med på utflykter och introducerade oss till det genuina Toscana, bortom allfartsvägarna. När skrivarplikterna kändes alltför betungande kunde man ta ett dopp i poolen och sen sträcka ut sig på en solstol och blicka ut över de gröna kullarna. Med lite tur dök någon av gårdens katter upp och kunde tänka sig att bli klappad en stund. Fem minuters promenad bort fanns den lilla byn Fabricca, där man kunde ta en kopp kaffe och frottera sig med lokalbefolkningen på La Cisterna. Med i bagaget hem fanns nyvunna insikter, ett kilo pecorinoost och en bunt texter som jag och mina kurskamrater tidigare inte haft en aning om att vi var kapabla till att skriva.

 

Marknadsföring för indieförfattare

I söndags hade jag förmånen att träffa den framgångsrika indieförfattaren och entreprenören Joanna Penn under ett eftermiddagsmöte som anordnades av Lava förlag. Vi var en liten, men entusiastisk, grupp författare som samlades för att informellt diskutera några av indieförfattarens stora utmaningar. Joanna delade öppenhjärtigt med sig av sina erfarenheter av översättning, marknadsföring och e-boksförsäljning och vi fick många goda råd med oss hem till skrivkammaren.

JoannaPennNewColorSmallJoanna Penn (Foto: Mim Saxl)

Översättning

Joannas böcker säljer som smör i solsken och man kan bara förundras när hon berättar om hur hennes elektroniska bokfiler sprids över världen i hundratusentals kopior. Hon har lagt ner mycket jobb för att nå detta resultat, men den första tröskeln kunde hon kliva över ”helt gratis”. Engelska är hennes modersmål; hon har flera hundra miljoner potentiella läsare bara på grund av det. Det antal miljoner som läser böcker på svenska kan räknas på fingrarna. För att ens kunna drömma om att nå Joannas säljresultat behöver vi alltså översätta våra alster till engelska (eller något annat stort språk).  Joanna Penn har sin engelskspråkiga fördel, men även hon har på senare tid börjat nosa på andra språkmarknader. Några av hennes böcker är översatta till spanska och tyska, och hon hade därför en del bra tips för oss svenskspråkiga författare.

För att hitta en lämplig översättare kan man med fördel använda kontakter i sociala nätverk, ex twitter, eller prova sajten Babelcube, som är en matchmaker för författare och översättare.

I vanliga fall betalar man en översättare per ord eller tecken, men Joanna rekommenderar att man skriver ett kontrakt där man delar på royaltyn i stället. På det sättet slipper man ligga ute med pengar innan boken säljs, och översättaren får en spark i baken att själv marknadsföra den översatta versionen lokalt. Personen får ju inte betalt förrän boken går med vinst.

Om man själv har goda kunskaper i det språk man vill översätta till kan man göra en egen översättning, och sedan låta en språkgranskare (med målspråket som modersmål) redigera texten. På det viset kan man spara mycket pengar.

Marknadsföring

Det första tipset Joanna delade med sig av när det gäller marknadsföring knyter an till diskussionen vi hade om översättningar. När översättningen är klar kan man nämligen med fördel använda sin lokala identitet i varumärkesbyggande syfte. Det som vi tycker är vardag kan vara oerhört exotiskt för ex en amerikan. (Jag, som bor i Roslagen, kom genast att tänka på att foton på karga klippor och rödmålade fiskebodar nog skulle kunna göra susen utomlands.) Även accent kan användas. Joanna berättade att hennes brittiska uttal gett henne många fans, och så fort tillfälle bjuds nappar hon på möjligheten att använda sin röst i marknadsföringssyfte.

Ett annat råd hon gav är att utgå från sig själv när man bygger upp sin marknadsföringsplattform. Vilka sociala medier tycker man om att använda? Hur vill man synas? Om man hatar att uttrycka sig korthugget kanske man inte ska lägga ner någon större möda på twitter. Tycker man om att fotografera kan instagram bli mediet där man har sin bas. Det är viktigt att fokusera på det man gillar, eftersom tanken är att man ska vara aktiv över en lång tid på sina valda plattformar.

Var produktiv i skrivandet. Ju fler böcker man har att sälja, desto fler prissättningsvarianter för att locka läsare (t ex erbjudanden som köp tre betala för två) kan man använda.

Ha gärna en röd tråd i det du skriver. Skapa t ex en serie med ett bestämt tema, eller använd samma karaktärer i flera böcker. Detta gör att läsaren får kontinuitet och lockas att köpa även nästa bok.

Vikten av en lång mailinglista kan inte överskattas. Samla ihop så många mailadresser du kan och skicka ut erbjudanden och uppdateringar när du har något nytt att komma med.

E-böcker

Joanna fokuserar framför allt på försäljning av e-böcker, och jag som älskar tryckta böcker som man kan bläddra i, var till en början lite skeptisk till hur Joanna talade sig varm för det elektroniska formatet. Men, så här i efterhand, kan jag faktiskt konstatera att hon till viss del lyckades ändra min inställning till elektronisk publicering. I Sverige ligger e-böckerna fortfarande och väntar i vaggan, men Joanna spår att de kommer att växa explosionsartat de närmsta åren. Som indieförfattare finns de stora möjligheterna att nå ut till en stor (och internationell) publik i detta format, och jag kan inte låta bli att känna mig lite lockad av detta.

En viktig sak att tänka på när det gäller elektronisk publicering är dock ”utrymmet i den digitala bokhyllan”. Även en elektronisk bok tar plats. Varje bit som skickas ska lagras någonstans, och därför är kortromanen (the novella) på 15-40 000 ord ett av de vanligaste e-boksformaten.

Detta blev ett långt inlägg, men Joanna Penn hade mycket intressant kunskap att dela med sig av, och jag ville få med det mesta som diskuterades här. Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det är kul att vara indieförfattare i dag.

 

 

Serafina – en steampunkinspirerad novell

Någonstans mellan realism och fantasy, med inspiration från 1800-talets norrländska trärike och den oscarianska erans stora intresse för teknisk och vetenskaplig utveckling finns Serafina. Hennes värld är blind, men fylld med mängder av intryck och känslor. Och i centrum av hennes tillvaro finns Octavius. Professorn som kan ha lösningen på hennes problem.

    

Jag är Serafina och världen är mörk. Den omsluter mig som en oändligt ogenomtränglig ridå och jag drar med fingrarna längs efter linningen på den tunga sammetskorsett jag har på mig, för att inte overkligheten ska fånga mig i sitt grepp. Stålskenorna som utgör stommen på klänningslivet är hårda och oförlåtande, och när jag trycker på dem sänder de signaler till mina lemmar, och de talar om för mig att jag och mörkret inte är ett.

Jag har inte berättat för Octavius än. Jag väntar på rätt tillfälle. Men när är det? Precis när jag har hört det dova ekot från dörren som stängs bakom honom och hans steg, som alltid ackompanjeras av det knäppande ljudet från mässingspännena på hans stövlar, närmar sig? När han tar mig i sin famn och mitt ansikte borras mot det mjuka skinnet i hans jacka? Precis när han ska lämna mig, och hans handskbeklädda fingrar nuddar vid min kind samtidigt som han säger: ”jag kommer snart tillbaka”? Nej, inget tillfälle känns rätt. Men jag måste berätta.

För vi ska snart resa. Och i mörkret är jag vilse. Jag kommer att behöva hans armar; känna hans stadiga händer som tar tag i mina och leder mig rätt. Jag kommer att vara beroende av hans ögon och hans mun, som ska berätta för mig om de pysande, skramlande och dunkande underverk vi passerar. Jag kommer att känna doften av nysågat trä, linolja och fotogen, men jag kommer inte att se kugghjulen som snurrar runt i en synkroniserad dans utan slut; de blänkande maskinerna som envetet tuggar i sig de nysågade träplankorna och förvandlar dem till bränsle. Jag kommer att vara vilse och på vägen till skeppet kommer jag att behöva höra Octavius trygga röst som stolt berättar om de sagolika maskiner han skapat.

”Vi ska åka till Stockholm, Serafina. Det är många mil söderut, men det kommer att gå fort. För vi ska flyga dit med det nya aeroskeppet och du kommer att tycka det är helt fantastiskt.” Jag ler åt minnet och behöver inga ögon för att uppfatta det entusiastiska uttrycket i Octavius ansikte. ”Pinusmodellen har överstigit alla mina förväntningar och rodervajrarna fungerar exemplariskt med de ändringar jag gjorde på styrhjulet. Och problemet med det läckande restbränslet visade sig vara lättare att åtgärda än jag trodde. Det räckte med att minska diametern på kopparörat med ett par centimeter och öka lutningsgraden med tre procent i förhållande till tändaggregatet.” Jag har fortfarande ingen aning om vad Octavius pratade om, men hans iver har smittat av sig, och hur skrämmande jag än tycker att det är att lämna tryggheten bakom mig, ser jag fram emot resan. Stockholm. Jag smakar på namnet. Stock. Holm. I det trädoftande rike jag befinner mig känns ordet inte allt för avlägset. Läs mer

Inför Andra Världar

I helgen går bokmässan Andra Världar av stapeln i Jönköping. Huvudinriktningen ligger på fantasy och science fiction, och i samband med mässan presenterar Andra Världars förlag steampunkantologin I varje ångetag. Jag har länge varit förtjust i steampunk. Även om jag inte springer omkring med goggles och korsett till vardags har jag lite väl många muttrar och kugghjul som flyter omkring i kreativitetsskåpet och får alltid något drömskt i blicken när jag ser bilder på zeppelinare och gamla klockverk. Dock var det inte förrän jag läste om att det efterfrågades noveller till antologin som det slog mig att det skulle vara kul att skriva något steampunkinspirerat.

Och fröet till berättelsen om Serafina såddes. Men, vardagens projekt visade sig ta upp mer tid än planerat, och när jag sedan drabbades av en enveten influensa den vecka jag hade avsatt till att skriva klart novellen rann projektet ut i sanden och jag missade deadline för att komma med i antologin. Men, jag ville ju ändå veta hur det skulle gå för Serafina och professor Octavius med deras resa till huvudstaden, så när inspirationen slog till en kväll skrev jag klart berättelsen. Och nu i helgen, medan jag önskar att jag befinner mig på mässan i Jönköping iklädd hög hatt, korsett och den roliga kjolen jag fick i julklapp, kommer jag att publicera novellen här på bloggen.

Så håll utkik här om du är intresserad av en berättelse full med pysande maskiner och återhållna känslor som tar sin början någonstans i träpatronernas rike i slutet av 1800-talet.

Det stora äventyret

Just nu handlar mitt stora äventyr om att ge ut en bok. Romanen Fjärilsår håller på att få sin slutliga skepnad. Det tar tid (bra mycket mer än jag skulle önska), men det sägs att tålamod är en dygd och att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, så jag får väl ta de gamla klyschorna på allvar och helt enkelt bida min tid. För även om det går sakta så går det åt rätt håll. Ord för ord och mening för mening håller Fjärilsår på att få sina vingar. Och i väntan på utgivningen kommer här ett kort utdrag ur boken som handlar om hur huvudpersonen Elisa reflekterar över det stora äventyret.

Det stora äventyret ser annorlunda ut då man är tjugofem år än då man är sju. Då man är tjugofem vill man upptäcka världen. Man vill klättra på de gigantiska pyramiderna i Egypten, vandra på Champs Elysée, simma i Medelhavet eller hänfört lyssna till Victoriafallens mäktiga dån. Då man är sju vill man upptäcka världen. Man vill fånga humlor i en burk och låtsas att de är ens alldeles egna husdjur. Man vill ta en promenad i skogen och hitta den där myrstacken som är större än alla andra. Man vill bygga en hemlig koja i ett träd och gräva ner dyrbara skatter bestående av mussepiggfiguren i plast, som följde med paketet med kalaspuffar, suddgummit som luktar jordgubbe och den söta bilden på kattungen som fanns i förra numret av Året Runt. Man vill känna doften av blöt jord och njuta av smaken av nykokt svartvinbärssaft. Man vill förundras och man vill gå på upptäcksfärd i den fascinerande värld som är en liten landsortsby i mitten av Sverige.

 

Lava förlag är hett

Ja, jag vet… Men jag kan inte hålla mig i från ordvitsar. Och frysa behövde man inte göra på nystartade Lava förlags trevliga invigningsevent som ägde rum förra tisdagen. Inte behövde man heller gå lottlös därifrån. Jag fick med mig en rejäl goodie bag med både böcker och tidningar som jag kunde bläddra i på tåget hem.

Lavamingel

Jag hade med mig min halvskruttiga mobil och tog inga bilder under kvällen (dvs jag var för lat för att göra det ;), så jag har ”lånat” en av Lavas egna i stället. Den duktige fotografen heter Jimmy Sjökvist. Tv Mari Åberg, i mitten Marketta Simons och jag längst till höger.

De flesta egenutgivare känner nog till publiceringsföretaget Vulkan, och det är samma ägare som nu har tagit utgivningskonceptet ett steg längre och bildat ett så kallat hybridförlag. Vad är då ett hybridförlag? Jo (som jag har förstått det), så innebär det helt enkelt att en presumtiv författare först köper en lektörsläsning av sitt alster och om texten har potential ”antas” den. Sedan gör hybridförlaget upp en utgivningsplan i nära samarbete med skribenten, som dock får stå för alla kostnader under bokens tillblivelse och publicering. Hybridförlaget tillhandahåller hjälp med samtliga steg under processen (dvs allt från skrivcoachning till packning och distribution av färdig produkt) för att boken ska bli så professionell som möjligt. Detta blir naturligtvis dyrt, men författaren får sedan (till skillnad från hur det är på vanliga förlag) själv behålla en stor del av vinsten. Och vinst är det minsann tänkt att det ska bli. För även marknadsföringen lämnas till branschproffs. Så, för att göra en kort sammanfattning kan man nog helt enkelt säga att ett hybridförlag ägnar sig åt egenutgivning paketerat i ett professionellt allt-i-ett-kit.

Jag ligger själv i startgroparna för att ge ut min första bok och blir lätt skräckslagen av alla detaljer man som egenutgivare måste ha koll på. Men mitt startkapital skulle nog inte räcka längre än till ungefär andra lektörsvändan, så för mig är det bara att vässa pennan och armbågarna och ge mig in i branschen på egen hand – och dessutom ser jag, ärligt talat, fram emot den skräckblandade utmaningen att bli en så kallad ”indie writer”. Men om du har en rejäl slant över och vill ge ut ditt mästerverk på ett professionellt sätt enligt konstens alla regler är Lava förlag ett hett alternativ.

 

Förhoppningar, men inga nyårslöften

Ett nytt år tittar yrvaket fram ur förhoppningarnas och de goda intentionernas skrymslen. Vi vet ännu inte vad det har att erbjuda, men jag tror vi alla hoppas på att det är ett gott, framgångsrikt och kärleksfullt år som väntar. Många har avgett nyårslöften om att äta hälsosammare, träna mer och stressa mindre, medan andra har hoppat över det där med löften helt och hållet. Kanske tycker man att de inte behövs, eller så har man helt enkelt försonats med tanken på att man ändå aldrig lyckas hålla fast vid sina goda föresatser.

Jag tillhör den senare gruppen. Löftet om att promenera mera, som jag gav för några år sedan, bröts redan efter en vecka då rysskylan och den stora latheten slog till ungefär samtidigt. Och året jag beslutade mig för att inte äta godis fanns det kvar ett par frestande chokladaskar sedan julen, som naturligtvis inte kunde gå till spillo. Så nu blir det inga nyårslöften längre. Men det hindrar mig inte från att ha planer inför det nya året. Under 2014 hoppas jag därför på att Ordbyrån Jennys Humligheter ska:

  • Publicera två romaner
  • Delta i bokmässan i Göteborg
  • Utöka verksamheten till att även innefatta föredrag och viss kursverksamhet

Jag läser ofta bloggar och artiklar, men är urusel på att ge feedback, vilket är synd, eftersom jag vet hur roligt det är när någon tar sig tid att kommentera det man skrivit. Därför hoppas jag också på att 2014 ska vara året då jag blir mer aktiv i olika sociala medier, och förhoppningsvis ses vi både här, på din blogg eller twittersida, och kanske till och med i verkligheten.