Serafina – en steampunkinspirerad novell

Någonstans mellan realism och fantasy, med inspiration från 1800-talets norrländska trärike och den oscarianska erans stora intresse för teknisk och vetenskaplig utveckling finns Serafina. Hennes värld är blind, men fylld med mängder av intryck och känslor. Och i centrum av hennes tillvaro finns Octavius. Professorn som kan ha lösningen på hennes problem.

    

Jag är Serafina och världen är mörk. Den omsluter mig som en oändligt ogenomtränglig ridå och jag drar med fingrarna längs efter linningen på den tunga sammetskorsett jag har på mig, för att inte overkligheten ska fånga mig i sitt grepp. Stålskenorna som utgör stommen på klänningslivet är hårda och oförlåtande, och när jag trycker på dem sänder de signaler till mina lemmar, och de talar om för mig att jag och mörkret inte är ett.

Jag har inte berättat för Octavius än. Jag väntar på rätt tillfälle. Men när är det? Precis när jag har hört det dova ekot från dörren som stängs bakom honom och hans steg, som alltid ackompanjeras av det knäppande ljudet från mässingspännena på hans stövlar, närmar sig? När han tar mig i sin famn och mitt ansikte borras mot det mjuka skinnet i hans jacka? Precis när han ska lämna mig, och hans handskbeklädda fingrar nuddar vid min kind samtidigt som han säger: ”jag kommer snart tillbaka”? Nej, inget tillfälle känns rätt. Men jag måste berätta.

För vi ska snart resa. Och i mörkret är jag vilse. Jag kommer att behöva hans armar; känna hans stadiga händer som tar tag i mina och leder mig rätt. Jag kommer att vara beroende av hans ögon och hans mun, som ska berätta för mig om de pysande, skramlande och dunkande underverk vi passerar. Jag kommer att känna doften av nysågat trä, linolja och fotogen, men jag kommer inte att se kugghjulen som snurrar runt i en synkroniserad dans utan slut; de blänkande maskinerna som envetet tuggar i sig de nysågade träplankorna och förvandlar dem till bränsle. Jag kommer att vara vilse och på vägen till skeppet kommer jag att behöva höra Octavius trygga röst som stolt berättar om de sagolika maskiner han skapat.

”Vi ska åka till Stockholm, Serafina. Det är många mil söderut, men det kommer att gå fort. För vi ska flyga dit med det nya aeroskeppet och du kommer att tycka det är helt fantastiskt.” Jag ler åt minnet och behöver inga ögon för att uppfatta det entusiastiska uttrycket i Octavius ansikte. ”Pinusmodellen har överstigit alla mina förväntningar och rodervajrarna fungerar exemplariskt med de ändringar jag gjorde på styrhjulet. Och problemet med det läckande restbränslet visade sig vara lättare att åtgärda än jag trodde. Det räckte med att minska diametern på kopparörat med ett par centimeter och öka lutningsgraden med tre procent i förhållande till tändaggregatet.” Jag har fortfarande ingen aning om vad Octavius pratade om, men hans iver har smittat av sig, och hur skrämmande jag än tycker att det är att lämna tryggheten bakom mig, ser jag fram emot resan. Stockholm. Jag smakar på namnet. Stock. Holm. I det trädoftande rike jag befinner mig känns ordet inte allt för avlägset.

”En metalltekopp fäst vid en cirkusballong. Det är vad Melchior kallar Pinus för. Vilken skymf! Helgerån! Han som knappt kan skilja en tubavskiljare från en klockbult har mage att likna århundradets farkost vid porslin och leksaker!” Octavius förtrytelse gör att hans andedräkt slår emot mig som en orkan. Jag, som just ställt mig upp, har inget att sätta emot anstormningen, utan sjunker matt ner på stolen igen. Men jag kommer inte undan. Jag vet att Octavius har kommit hit för att hämta mig, och hur upprörd han än är behöver han få veta sanningen. ”Octavius”. Min röst är bräcklig och jag hör knappt mig själv. Men effekten den har på Octavius är magisk. Han tystnar mitt i en målande beskrivning av Melchiors bristande kunnande och drar åt sig andan. ”Serafina?” I hans röst finns en tveksamhet som jag aldrig hört förut. ”Serafina?” frågar han igen. Denna gång mer beslutsamt. ”Vad vill du?” Jag hör hur han fumlar med något, och när jag känner hans bara hand ta tag i min förstår jag att han har tagit av sig sina handskar. Hans grepp är hårt och naket, och jag önskar nästan att han behållit handskarna på. Jag är van vid det mjuka sämskskinnet som brukar smeka min hud, men den här blottade närheten är jag inte beredd på. Jag sväljer hårt och tar sats. Jag spottar ut orden snabbt, innan de hinner försvinna. ”Jag ser inget. Det finns bara mörker i huvudet. Jag vet inte hur jag ska hitta till Stockholm. Jag förstår inte hur jag ska kunna flyga. Jag är så ensam i mörkret…”

”Åh, Serafina!” Octavius tystnar. Sekunderna går. Ingenting hörs. Inte ens det metodiska bankandet från Genesisgeneratorn tränger igenom den kompakta mur jag tydligen skapat med mina ord. Världen är plötsligt både mörk och ljudlös och det skrämmer mig som aldrig förr. Octavius håller fortfarande i min hand, och för att väcka honom ur tystnaden och få honom att reagera kramar jag till hans hand så hårt jag förmår. Jag lyckas i mitt uppsåt, för ett kvidande hörs och Octavius kämpar för att komma loss ur mitt grepp. Rädd för att jag gjort honom illa släpper jag snabbt taget och trycker i stället mina händer mot mitt ansikte. Jag rör vid munnen, som äntligen släppt ut de ord jag så länge försökt frambringa. Mitt ansikte är slätt och läpparna välformade. ”Förlåt”, säger jag och vet sedan inte vad jag ska göra.

”Det gör inget, Serafina. Allt kommer att ordna sig.” Jag känner igen den orubblige Octavius och alla bitar faller tryggt på plats igen. ”Kom, så går vi.” Octavius krokar tag i min vänsterarm. ”Jag kommer inte att släppa taget.” Och sedan blir allt precis som jag föreställt mig. Octavius pratar oavbrutet på medan jag hör porten slå igen bakom oss och vi beger oss iväg mot skeppet. Jag vet inte hur långt det är. Hundra meter? En kilometer? Det spelar ingen roll, för även en mil hade varit alldeles för kort.

Vi går genom det som Octavius kallar slottsparken, och den är fylld med en blandning av rosendoft, trä och lösningsmedel som gör mig yr. Genesisgeneratorn, den ständigt närvarande djungeltrumman, är inte alls lika påtaglig här ute. Fågelkvitter blandat med det knastrande gruset under våra fötter förvandlar den öronbedövande konstruktionen till en behaglig bakgrundsbas. Tänk att mörkret kan vara så vackert. För ett kort ögonblick förstår jag nästan hur rosorna som kantar promenadstråket ser ut.

Den metalliska klangen från en grind som stängs bakom oss gör att jag förstår att vi lämnat parken redan innan Octavius talar om det för mig. Gruset byts ut mot något mjukt som luktar gudomligt. Gräs? Barr? Jord? Jag inser att jag inte ens vet hur natur luktar. Jag kan inte minnas när jag var ute senast, och jag vet inte varför tanken på att lämna huset aldrig tidigare slagit mig. ”Vi ska gå en bit genom skogen innan vi kommer till maskintorget där Pinus finns. Men, det är inte långt, så du hinner inte bli trött.” Octavius röst avbryter mina grubblerier. I stället börjar jag fundera på maskintorget. Det är nog där Genesisgeneratorn finns. Jag känner mig underligt upprymd. Hamrandet har alltid funnits där. Natt som dag. På avstånd, men ändå genomträngande nära. Jag fylls av ett plötsligt behov att ta på maskinen; känna bultandet och vibrationerna fortplanta sig genom mig. Bli ett med den. ”Jag vill till Genesisgeneratorn”, säger jag innan jag hinner tveka. Octavius tvärstannar. Det dröjer en stund innan han svarar. ”Vi har inte tid, Serafina”, säger han till slut. ”Vi har ett möte med Akademien och vi kan inte låta dem vänta.” ”Jag vill till Genesisgeneratorn”, upprepar jag. Octavius försöker gå vidare. Men jag låter mig inte rubbas. ”Jag vill till Genesisgeneratorn”. Några ögonblicks ytterligare tystnad följer och sedan ger Octavius med sig. ”Vi går förbi Genesisgeneratorn först, men sedan måste vi skynda oss till Pinus ramp.”

Det rytmiska dånet är öronbedövande. Någonstans i närheten pyser ånga ut. Det visslar och gnisslar. Jag hör Octavius skrika någonting om kugghjul och förbränningsparametrar och för första gången någonsin önskar jag att han ska sluta prata. Det är inte Genesisgeneratorns funktion som intresserar mig, utan dess inre. Jag vet inte varför och jag vet inte hur. Men när mina händer stryker längs med den heta cylinderformade del som Octavius envisas med att kalla ångomvandlaren vet jag att där inuti finns ett hjärta. Det är starkt och outtröttligt och jag vet att det har kraft att rädda mig från mörkret. Jag bryr mig inte längre om Stockholm, Akademien eller utlovade flygäventyr. Jag tänker stanna här. ”Det är dags att gå. Nu.” Det är ingen tvekan om att Octavius har förlorat tålamodet. Irritationen i hans röst, som i huset skulle ha fått mig att krypa ihop av oro betyder inte längre någonting. För jag har kommit hem. Octavius tar bestämt tag i mig och vänder mig mot sig innan jag hinner reagera. ”Kära Serafina”, säger han och jag hör hur han anstränger sig för att låta vänlig och följsam. ”Mötet är verkligen mycket viktigt. Det är Konungens Akademie För Framtidens Vetenskap vi ska besöka.” Som så många gånger förr känner jag hur hans händer vidrör min kind och sedan söker sig nedåt. Klänningens spetsförsedda halslinning är hög och åtsittande, och när hans, fortfarande bara, fingrar nuddar vid min nakna hals, faller jag till föga.

Den starka vinden får mig att tappa andan. Jag befinner mig i en karusell, som snurrar runt och jag famlar febrilt efter någonting att greppa tag i. Till slut hittar jag något som verkar vara en böjd metallstång och jag klamrar mig fast vid den med hela min kraft. ”Vi ska snart landa. Det var en härlig resa. Synd bara att du vilade nästan hela vägen.” Jag försöker lokalisera Octavius röst, men i vinddraget är det svårt. ”Jag förstår att lutningen känns obehaglig, men de empiriska studierna har visat att graderad spirallandning är det som fungerar bäst för denna typ av aeroskepp. Håll ut några minuter till bara.” Han har rätt. Det dröjer inte länge förrän vinden inte piskar lika hårt och karusellen börjar dra ner på rotationshastigheten.

Jag hör inte själva landningen och undrar varför. Först när Octavius ber mig släppa taget om räcket och ställa mig upp förstår jag att det beror på att vi fortfarande befinner oss i luften. Botten på farkosten gungar betänkligt när jag rör mig och jag famlar nervöst efter räcket igen. Innan jag hunnit hitta det tar Octavius båda mina händer i sina. ”Oroa dig inte. Följ med mig.” Tveksamt börjar jag röra mig igen. Jag har inget val. Octavius drar mig framåt och verkar fast beslutsam att inte låta mig komma undan. Vi når, som tur är, snabbt det som Octavius kallar avstigningsrampen, och fast också den både svajar och lutar neråt känns den stabil i förhållande till aeroskeppets pendlande. När vi även lämnat rampen bakom oss och jag, till min lättnad, känner fast mark under fötterna hör jag kvinnans röst.

”Professor Octavius, välkommen till huvudstaden. Det är så trevligt att se er igen. Hoppas resan varit behaglig. Vädret verkar i alla fall ha varit nådigt om bulletinerna vi fått stämmer.” Octavius släpper taget om mig. ”Ledamot Skiöld, nöjet är helt på min sida.” Min skarpa hörsel fångar upp ljudet av tyg som prasslar och ett snabbt smackande; ungefär som om någon hastigt kysser en hand eller kind. Jag förbannar mörkret och resan som tvingade mig lämna Hemma, och jag ogillar genast kvinnan som Octavius verkar sprida ömhetsbetygelser över. ”Jag vill hem.” Inte en tillstymmelse till tvekan finns i min röst. Jag vänder mig om och gör mig beredd att trotsa både ramp och flygskepp, bara jag får återvända till tryggheten. Ledamot Skiölds högljudda flämtning, och Octavius plötsliga, fasta grepp runt mina axlar hindrar mig från att sätta mina planer i verket. ”Jag ber verkligen om ursäkt. Jag borde naturligtvis presentera mitt ressällskap. Ledamot Skiöld, detta är fröken Serafina, min allra dyrbaraste skatt. Serafina, hälsa på ledamot Skiöld. Jag har inte sagt något förut, för jag ville det skulle vara en överraskning, men ledamot Skiöld och de andra i Akademien har resurser som kan hjälpa dig se. Om mötet faller väl ut kanske du kommer att slippa mörkret. Världen är full av färger, Serafina. Tänk om du fick ta del av dem.”

Jag är fortfarande som bedövad när jag en timme senare befinner mig i det som ledamot Skiöld kallar mottagningssalen. Det är dags för mötet. Ledamot Skiöld är på plats, liksom de andra medlemmarna i Akademien. Jag vet inte hur många de är, eller vad de heter, men jag hör mumlet från deras röster och skrapandet från stolar som dras fram och tillbaka på golvet. I övrigt råder tystnad. Och det skrämmer mig. Jag saknar Genesisgeneratorns dunkande hjärtslag. Octavius står bredvid mig, men även han är tyst. Bidar sin tid.

”Högt ärade ledamöter. Jag är mycket tacksam över att ni har möjlighet att ta emot mig idag. Det var tre år sedan jag stod här framför Er senast och berättade om en upptäckt med makt att förändra framtiden. Er stora generositet då gav mig möjlighet att uträtta storverk, och än idag tänker jag med tacksamhet på Er varenda gång jag passerar Genesisgeneratorn. Det bjuder mig emot att än en gång behöva stå framför Er med hatten i handen, men omständigheterna har tvingat mig hit idag.” Jag drar efter andan. Akademien ligger bakom Genesisgeneratorn. Hittills har jag trott att Octavius överraskning enbart varit ett påhitt för att lugna mig, men sakta börjar hoppet spira. Jag minns hur mina händer för bara några timmar sedan rörde vid maskinens yta, och hur jag kände dess hjärtslag vibrera. Om Akademien gav Octavius makt att bygga generatorn kan de också ge honom makt att hjälpa mig till ljuset. Jag ler.

”Det här är Serafina, min juvel och stolthet i tillvaron. Hon har ett hjärta av guld, en röst som en näktergal och en vilja av stål, men hon kan inte se. Hennes värld består av mörker, och där är hon fången. Utan ljuset kommer hon aldrig kunna bli det som det är meningen att hon ska vara. Ärade ledamöter, om Ni någonsin uppskattat värdet av sann skönhet och perfektion, ge mig resurserna att hjälpa Serafina. Jag ber Er.” Octavius tal berör mig djupt. Jag är en skatt; en vacker juvel. Och snart kommer jag att se världen. Jag är helt säker på att Akademien inte kommer att neka Octavius de medel han begär. Och jag har rätt. Efter en lång stunds mumlande diskussion harklar sig en röst och tar till orda. ”Jag hoppas att professor Octavius förstår att vi inte har för vana att skjuta till resurser hursomhelst. De medel Ni erhöll för tre år sedan var ämnade att täcka hela projektet, och vi uppskattar inte bettleri i vår krets. Men, på grund av den förtjusande fröken Serafinas prekära situation, är vi denna gång beredda att göra ett undantag. Professor Octavius, härmed beviljas Er ansökan om likvida medel för att hjälpa Er skyddsling.”

Jag svävar på moln. En värld av form och färg väntar på mig och min lycka är total. ”Åh, Octavius” är allt jag kan få fram. ”Käraste Serafina”, säger han och den bekanta smekningen längs kinden och halsen är bara allt för välkommen denna gång. ”Käraste Serafina, äntligen ska du få se ljuset.”

***

Akademiledamot Victoria Skiöld hostar och försöker få luft. Röken ligger tät i rummet och hon famlar fram mot fönstret för att kunna öppna det. Till slut lyckas hon och hon skyndar vidare för att öppna de andra tre också. När hon är klar och, fortfarande hostande, återvänder till ledamöternas bord, ser hon hur Professor Octavius kryper omkring på golvet. Han verkar leta efter något.

Anton Ignatius Octavius har alltid fascinerat henne. Så ung och så genialisk. Så fylld av framtidsvisioner, och med en oövervinnerlig förmåga att förverkliga idéer de andra inte ens kunnat drömma om. Hans förödande charm har mer än en gång fått Victoria att gå med på saker hon normalt aldrig skulle befatta sig med och i Akademiens inre krets har hans namn alltid uttalats med en blandning av beundran och fruktan. Professor Octavius, så oemotståndlig och så hänsynslös.

”Professor Octavius, varför gjorde ni detta?” Victoria måste få veta. ”Hon var ju så perfekt.” ”Nej!” Svaret kommer som ett piskrapp. ”Hon hade inga ögon. När jag bestämde mig för att ta med henne hit var jag beredd att överse med detta. Men, omständigheter under resans gång fick mig på bättre tankar. Jag måste medge att jag förstummades över att hon begåvats med en röst. Det hade hon aldrig avslöjat för mig förut, men när hon strax därefter höll på att klämma sönder min hand, och dessutom började uppvisa känslomässiga band till Genesisgeneratorn var hennes öde beseglat. Vet ni, ledamot Skiöld, jag var till och med tvungen att stänga av henne för att kunna slita henne från generatorn. Inte ens löftet om en flygresa kunde få henne att släppa taget om maskinen. Det var nästan som om hon kände att den var hennes ursprung. Det är omöjligt, förstås. Men, ändå… Min förman Melchior var tvungen att bära henne till Pinus. Och det var inte lätt, ens för en stor karl som han. Hjärtan av guld väger en hel del.”

Så fort han avslutat sin utläggning fortsätter Octavius sitt letande. ”Men, vad händer nu?” Victoria är obeveklig. ”Medlen ni tilldelades var för att skaffa Serafina ögon, och nu när hon är borta dras de resurserna, enligt stadgarna, genast tillbaka.” ”Vem har sagt att hon är borta? Ge mig bara några minuter så jag hittar livgivarkuggen och tankeklockan. Nästa version av Serafina kommer bli precis som det var meningen att hon skulle vara. Fullkomligt perfekt.”

Röken som bildades vid kortslutningen ligger fortfarande kvar, även om den inte är lika tät som för en kvart sedan. De tolv ledamöterna i Konungens Akademi För Framtidens Vetenskap betraktar förstulet varandra. På golvet kryper professor Anton Ignatius Octavius omkring och letar vidare bland resterna av det som nyss var Serafina. Endast ur förstörelse kan fullkomlighet uppnås.

 

 

 

 

2 reaktion på “Serafina – en steampunkinspirerad novell

Kommentera