månadsarkiv: maj 2015

Livet som inte är mittemellan

Det här är en redigerad version av en text som publicerades i (den nu nedlagda) tidskriften Trots Allt år 2002. Tretton år har gått sedan dess. År fyllda med skratt och gråt, eufori och förtvivlan. De senaste månaderna har varit tuffare än vanligt och jag har förbannat den bipolära kemin i min hjärna. Jag har tvivlat på att kriget inuti någonsin skulle ta slut och undrat när huvudet skulle explodera av ofullständiga meningar och skenande tankar. Men kriget tog slut och en, förhoppningsvis långvarig, vapenvila råder nu. Och det är här jag befinner mig idag. Mer harmonisk och mycket ödmjuk inför livets storhet och utmaningar. Dessutom har jag äntligen energi att skriva igen. Fjärilsår väntar och denna gång hoppas jag att det verkligen blir på riktigt när jag säger att jag räknar med att den ska vara redo för publicering i slutet av sommaren.

Änglarna i mitt huvud steppdansar för allt vad de är värda och jag måste springa runt i lägenheten för att överrösta dem. I morsekod berättar de för mig om världens hemligheter och jag brinner så jag måste ta av mig alla kläder innan jag kan lyssna. Och jag ser. Mina ögon svämmar över av all energi, och jag vet att min eld också kan få dig att brinna. Vill du det? Jag övar mig på att med tankens hjälp tända stearinljus än så länge, men änglarna varnar mig för övermod, så jag släcker ljuset och väntar.

Men en sekund är en dag är ett år är en timme och jag vet inte hur länge jag väntar i mörkret. Fast det gör inget. Mörkret är min vän. Ett tjockt moln av olösta mysterier som jag simmar runt i utan att bli våt. Och änglarna glömmer mig inte. De avslöjar mörkret för mig, så att jag aldrig mer ska vara rädd.

Jag är ensam nu, men om du var här så skulle du få se mig flyga. Jag känner att änglarna dansar vingar åt mig. Det blixtrar i huvudet, men det är det värt, eftersom jag snart ska få ta på en stjärna. Och jag vet att jag inte kommer att bränna mig, för jag brinner redan starkare än stjärnan någonsin kommer att göra. Se mig. Se mig. Se mig. Jag är oövervinnerlig. Jag går ut på balkongen och betraktar staden som breder ut sig nedanför mig. Den är min. Den är min. Den är min. Jag ska flyga ner till den på mina änglagjorda vingar och sedan ska jag regera där i oändlighet. Nu flyger jag. Gråt inte.

I tystnaden ber jag sedan om nåd, men ingen svarar. Denna gång omsluter mig mörkret förklaringslöst. Insvept i fällen försöker jag glömma hur man andas. Kanske kan jag andlöst försvinna, men jag kommer ingen vart. De tanketomma som binder fast mig är oövervinnerliga i all sin anspråkslöshet och jag blir kvar. Var är här? Finns här över huvud taget? Varför här? Varförvarförvarför? Om jag bara kunde skulle jag hålla händerna för öronen för att stänga ute den ekande tystnaden. Men jag har tappat bort mina händer. Mina fötter. Mitt hjärta. Min kropp. Mitt hopp. De tanketomma skilde oss åt. Och nu ligger jag här försvarslös. Bortom sårbarhet. Utan nåd. Och försöker glömma hur man andas. Försöker gråta utan ögon. Utan tårar. Finns här? Finns tid? Finns början? Finns slut? I oändlighet. Förvisso.