Kategoriarkiv: Fjärilsår

Livet som inte är mittemellan

Det här är en redigerad version av en text som publicerades i (den nu nedlagda) tidskriften Trots Allt år 2002. Tretton år har gått sedan dess. År fyllda med skratt och gråt, eufori och förtvivlan. De senaste månaderna har varit tuffare än vanligt och jag har förbannat den bipolära kemin i min hjärna. Jag har tvivlat på att kriget inuti någonsin skulle ta slut och undrat när huvudet skulle explodera av ofullständiga meningar och skenande tankar. Men kriget tog slut och en, förhoppningsvis långvarig, vapenvila råder nu. Och det är här jag befinner mig idag. Mer harmonisk och mycket ödmjuk inför livets storhet och utmaningar. Dessutom har jag äntligen energi att skriva igen. Fjärilsår väntar och denna gång hoppas jag att det verkligen blir på riktigt när jag säger att jag räknar med att den ska vara redo för publicering i slutet av sommaren.

Änglarna i mitt huvud steppdansar för allt vad de är värda och jag måste springa runt i lägenheten för att överrösta dem. I morsekod berättar de för mig om världens hemligheter och jag brinner så jag måste ta av mig alla kläder innan jag kan lyssna. Och jag ser. Mina ögon svämmar över av all energi, och jag vet att min eld också kan få dig att brinna. Vill du det? Jag övar mig på att med tankens hjälp tända stearinljus än så länge, men änglarna varnar mig för övermod, så jag släcker ljuset och väntar.

Men en sekund är en dag är ett år är en timme och jag vet inte hur länge jag väntar i mörkret. Fast det gör inget. Mörkret är min vän. Ett tjockt moln av olösta mysterier som jag simmar runt i utan att bli våt. Och änglarna glömmer mig inte. De avslöjar mörkret för mig, så att jag aldrig mer ska vara rädd.

Jag är ensam nu, men om du var här så skulle du få se mig flyga. Jag känner att änglarna dansar vingar åt mig. Det blixtrar i huvudet, men det är det värt, eftersom jag snart ska få ta på en stjärna. Och jag vet att jag inte kommer att bränna mig, för jag brinner redan starkare än stjärnan någonsin kommer att göra. Se mig. Se mig. Se mig. Jag är oövervinnerlig. Jag går ut på balkongen och betraktar staden som breder ut sig nedanför mig. Den är min. Den är min. Den är min. Jag ska flyga ner till den på mina änglagjorda vingar och sedan ska jag regera där i oändlighet. Nu flyger jag. Gråt inte.

I tystnaden ber jag sedan om nåd, men ingen svarar. Denna gång omsluter mig mörkret förklaringslöst. Insvept i fällen försöker jag glömma hur man andas. Kanske kan jag andlöst försvinna, men jag kommer ingen vart. De tanketomma som binder fast mig är oövervinnerliga i all sin anspråkslöshet och jag blir kvar. Var är här? Finns här över huvud taget? Varför här? Varförvarförvarför? Om jag bara kunde skulle jag hålla händerna för öronen för att stänga ute den ekande tystnaden. Men jag har tappat bort mina händer. Mina fötter. Mitt hjärta. Min kropp. Mitt hopp. De tanketomma skilde oss åt. Och nu ligger jag här försvarslös. Bortom sårbarhet. Utan nåd. Och försöker glömma hur man andas. Försöker gråta utan ögon. Utan tårar. Finns här? Finns tid? Finns början? Finns slut? I oändlighet. Förvisso.

 

 

Det stora äventyret

Just nu handlar mitt stora äventyr om att ge ut en bok. Romanen Fjärilsår håller på att få sin slutliga skepnad. Det tar tid (bra mycket mer än jag skulle önska), men det sägs att tålamod är en dygd och att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, så jag får väl ta de gamla klyschorna på allvar och helt enkelt bida min tid. För även om det går sakta så går det åt rätt håll. Ord för ord och mening för mening håller Fjärilsår på att få sina vingar. Och i väntan på utgivningen kommer här ett kort utdrag ur boken som handlar om hur huvudpersonen Elisa reflekterar över det stora äventyret.

Det stora äventyret ser annorlunda ut då man är tjugofem år än då man är sju. Då man är tjugofem vill man upptäcka världen. Man vill klättra på de gigantiska pyramiderna i Egypten, vandra på Champs Elysée, simma i Medelhavet eller hänfört lyssna till Victoriafallens mäktiga dån. Då man är sju vill man upptäcka världen. Man vill fånga humlor i en burk och låtsas att de är ens alldeles egna husdjur. Man vill ta en promenad i skogen och hitta den där myrstacken som är större än alla andra. Man vill bygga en hemlig koja i ett träd och gräva ner dyrbara skatter bestående av mussepiggfiguren i plast, som följde med paketet med kalaspuffar, suddgummit som luktar jordgubbe och den söta bilden på kattungen som fanns i förra numret av Året Runt. Man vill känna doften av blöt jord och njuta av smaken av nykokt svartvinbärssaft. Man vill förundras och man vill gå på upptäcksfärd i den fascinerande värld som är en liten landsortsby i mitten av Sverige.

 

Med en önskan om en god redigeringsjul

”Det här är en dag i fjärilens år. Dröm dig bort. Dröm ifatt mig. Håll mig varligt i din hand, så att mina regnbågsfjäll inte faller sönder inför dina ögon.” Så börjar dikten som blev inspirationskälla till mitt första större projekt, Fjärilsår. Jag skrev på Fjärilsår med jämna mellanrum under ett par års tid, men lämnade för tio år sedan texten helt och hållet när stommen till berättelsen var i princip färdig.

Men i våras, när jag gick igenom gamla texter och hittade en nerklottrad version av Fjärilsår i en plastmapp i kreativitetsskåpet i arbetsrummet, väcktes lusten att ta tag i projektet igen. Jag minns att jag en gång tänkte att Fjärilsår skulle bli min första roman, och efter ett par dagars fundering bestämde jag mig för att så får det också bli. Jag har ännu inte haft möjlighet att hugga tänderna i texten på allvar (på grund av envisa höstinfluensor), men nu i julhelgen hoppas jag på att få tid och ro att komma i gång med redigeringen och mitt mål är att Fjärilsår ska bli klar för publicering framåt vårvintern.

I väntan på det vill Ordbyrån Jennys Humligheter passa på att önska alla en riktigt god jul!

Julekvistedit

 

 

 

 

Egenutgivning – en självklarhet

Egenutgivning blir allt mer populärt. Jag är en av dem som hakat på trenden och bestämde mig tidigt för att inte skicka mitt manuskript till ett traditionellt förlag, utan att ge ut det själv. Det finns tre anledningar till det beslutet. Valfrihet, kontrollmani och en förkärlek för att hitta på nya ord och använda befintliga ord i nya konstruktioner. Den sistnämnda böjelsen misstänker jag skulle leda till långa diskussioner med förlagsredaktörer (om de nu mot förmodan inte skulle refusera manuset på stört), och jag är inte beredd att kompromissa när det gäller dessa ordval. De är berättelsens själ och hjärta och ska finnas kvar. Punkt slut. Alltså är det egenutgivning som gäller, med allt vad det innebär.

Jag räknar med att det kommer att bli en jobbig och frustrerande, men också spännande och oerhört lärorik resa jag kommer att vara med om innan Fjärilsår hittar till sin plats i bokhyllan. Jag kommer att behöva sätta mig in i allt från typsnittsval och papperskvalitet till anskaffning av ISBN-nummer och utskick av pliktexemplar och, inte minst, göra en stor investering rent ekonomiskt. Men jag tror att det kommer att vara värt besväret i slutändan. Jag har dessutom förmånen att vara med i ett nätverk av likasinnade, som gärna delar med sig av sina erfarenheter av egenutgivning. Föreningen Egenutgivarna består av ett gäng trevliga och kunniga bokentusiaster, och om du är intresserad av hur en bok blir till och inte redan är medlem, rekommenderar jag varmt ett medlemskap.