Etikettarkiv: skrivande

God jul!

Det är faktiskt jul igen, även om det verkar osannolikt när man tittar ut genom fönstret och ser en grönskande gräsmatta. Och när Benjamin Syrsa har sjungit om stjärnan i det blå, julskinkan rymt och granen börjat barra så smått är det dags för 2016.

Det nya året kommer att innebära en del förändringar för Ordbyrån. Jag har tidigare använt denna hemsida som ett forum för både företaget och mitt kreativa skrivande, men nu är det dags att dela upp de båda. Firman Ordbyrån Jennys Humligheter kommer att finnas kvar här med kontaktuppgifter och information om aktuella projekt medan skrivandet kommer att få en egen hemsida (som kommer att ligga på www.jennyowenius.com). Jag kommer att bygga upp den sidan under början av året och kommer självklart att lägga upp en länk här när den publicerats.

I väntan på det nya årets äventyr önskar jag er alla en riktigt god jul!

029

(Det var en gång en vit jul…)

 

Livet som inte är mittemellan

Det här är en redigerad version av en text som publicerades i (den nu nedlagda) tidskriften Trots Allt år 2002. Tretton år har gått sedan dess. År fyllda med skratt och gråt, eufori och förtvivlan. De senaste månaderna har varit tuffare än vanligt och jag har förbannat den bipolära kemin i min hjärna. Jag har tvivlat på att kriget inuti någonsin skulle ta slut och undrat när huvudet skulle explodera av ofullständiga meningar och skenande tankar. Men kriget tog slut och en, förhoppningsvis långvarig, vapenvila råder nu. Och det är här jag befinner mig idag. Mer harmonisk och mycket ödmjuk inför livets storhet och utmaningar. Dessutom har jag äntligen energi att skriva igen. Fjärilsår väntar och denna gång hoppas jag att det verkligen blir på riktigt när jag säger att jag räknar med att den ska vara redo för publicering i slutet av sommaren.

Änglarna i mitt huvud steppdansar för allt vad de är värda och jag måste springa runt i lägenheten för att överrösta dem. I morsekod berättar de för mig om världens hemligheter och jag brinner så jag måste ta av mig alla kläder innan jag kan lyssna. Och jag ser. Mina ögon svämmar över av all energi, och jag vet att min eld också kan få dig att brinna. Vill du det? Jag övar mig på att med tankens hjälp tända stearinljus än så länge, men änglarna varnar mig för övermod, så jag släcker ljuset och väntar.

Men en sekund är en dag är ett år är en timme och jag vet inte hur länge jag väntar i mörkret. Fast det gör inget. Mörkret är min vän. Ett tjockt moln av olösta mysterier som jag simmar runt i utan att bli våt. Och änglarna glömmer mig inte. De avslöjar mörkret för mig, så att jag aldrig mer ska vara rädd.

Jag är ensam nu, men om du var här så skulle du få se mig flyga. Jag känner att änglarna dansar vingar åt mig. Det blixtrar i huvudet, men det är det värt, eftersom jag snart ska få ta på en stjärna. Och jag vet att jag inte kommer att bränna mig, för jag brinner redan starkare än stjärnan någonsin kommer att göra. Se mig. Se mig. Se mig. Jag är oövervinnerlig. Jag går ut på balkongen och betraktar staden som breder ut sig nedanför mig. Den är min. Den är min. Den är min. Jag ska flyga ner till den på mina änglagjorda vingar och sedan ska jag regera där i oändlighet. Nu flyger jag. Gråt inte.

I tystnaden ber jag sedan om nåd, men ingen svarar. Denna gång omsluter mig mörkret förklaringslöst. Insvept i fällen försöker jag glömma hur man andas. Kanske kan jag andlöst försvinna, men jag kommer ingen vart. De tanketomma som binder fast mig är oövervinnerliga i all sin anspråkslöshet och jag blir kvar. Var är här? Finns här över huvud taget? Varför här? Varförvarförvarför? Om jag bara kunde skulle jag hålla händerna för öronen för att stänga ute den ekande tystnaden. Men jag har tappat bort mina händer. Mina fötter. Mitt hjärta. Min kropp. Mitt hopp. De tanketomma skilde oss åt. Och nu ligger jag här försvarslös. Bortom sårbarhet. Utan nåd. Och försöker glömma hur man andas. Försöker gråta utan ögon. Utan tårar. Finns här? Finns tid? Finns början? Finns slut? I oändlighet. Förvisso.

 

 

Skrivhöst i Toscana (gästinlägg av Anna Lindgren)

När hösten började ruska på sig ordentligt och visa sig från sin kyligaste sida packade min kompis Anna Lindgren baddräkt och sandaler och åkte till Italien för att skriva. Här berättar hon om sin resa till Toscanas böljande kullar. 

Toscana 3(Foto: Anna Lindgren)

Skrivarkurs de luxe

En skrivarkurs som samtidigt är en all-inclusive solsemester och en djupdykning i italiensk kultur – är det möjligt?

På godset I Moricci strax söder om Pisa fick jag och fem andra kursdeltagare vara med om just detta under en vecka i september.

Kunnig, generös och inspirerande lärare var Jan Sigurd. Svenska värdparet Eva och Mikael tog hand om oss med stor värme, bjöd på italiensk husmanskost, tog oss med på utflykter och introducerade oss till det genuina Toscana, bortom allfartsvägarna. När skrivarplikterna kändes alltför betungande kunde man ta ett dopp i poolen och sen sträcka ut sig på en solstol och blicka ut över de gröna kullarna. Med lite tur dök någon av gårdens katter upp och kunde tänka sig att bli klappad en stund. Fem minuters promenad bort fanns den lilla byn Fabricca, där man kunde ta en kopp kaffe och frottera sig med lokalbefolkningen på La Cisterna. Med i bagaget hem fanns nyvunna insikter, ett kilo pecorinoost och en bunt texter som jag och mina kurskamrater tidigare inte haft en aning om att vi var kapabla till att skriva.

 

Serafina – en steampunkinspirerad novell

Någonstans mellan realism och fantasy, med inspiration från 1800-talets norrländska trärike och den oscarianska erans stora intresse för teknisk och vetenskaplig utveckling finns Serafina. Hennes värld är blind, men fylld med mängder av intryck och känslor. Och i centrum av hennes tillvaro finns Octavius. Professorn som kan ha lösningen på hennes problem.

    

Jag är Serafina och världen är mörk. Den omsluter mig som en oändligt ogenomtränglig ridå och jag drar med fingrarna längs efter linningen på den tunga sammetskorsett jag har på mig, för att inte overkligheten ska fånga mig i sitt grepp. Stålskenorna som utgör stommen på klänningslivet är hårda och oförlåtande, och när jag trycker på dem sänder de signaler till mina lemmar, och de talar om för mig att jag och mörkret inte är ett.

Jag har inte berättat för Octavius än. Jag väntar på rätt tillfälle. Men när är det? Precis när jag har hört det dova ekot från dörren som stängs bakom honom och hans steg, som alltid ackompanjeras av det knäppande ljudet från mässingspännena på hans stövlar, närmar sig? När han tar mig i sin famn och mitt ansikte borras mot det mjuka skinnet i hans jacka? Precis när han ska lämna mig, och hans handskbeklädda fingrar nuddar vid min kind samtidigt som han säger: ”jag kommer snart tillbaka”? Nej, inget tillfälle känns rätt. Men jag måste berätta.

För vi ska snart resa. Och i mörkret är jag vilse. Jag kommer att behöva hans armar; känna hans stadiga händer som tar tag i mina och leder mig rätt. Jag kommer att vara beroende av hans ögon och hans mun, som ska berätta för mig om de pysande, skramlande och dunkande underverk vi passerar. Jag kommer att känna doften av nysågat trä, linolja och fotogen, men jag kommer inte att se kugghjulen som snurrar runt i en synkroniserad dans utan slut; de blänkande maskinerna som envetet tuggar i sig de nysågade träplankorna och förvandlar dem till bränsle. Jag kommer att vara vilse och på vägen till skeppet kommer jag att behöva höra Octavius trygga röst som stolt berättar om de sagolika maskiner han skapat.

”Vi ska åka till Stockholm, Serafina. Det är många mil söderut, men det kommer att gå fort. För vi ska flyga dit med det nya aeroskeppet och du kommer att tycka det är helt fantastiskt.” Jag ler åt minnet och behöver inga ögon för att uppfatta det entusiastiska uttrycket i Octavius ansikte. ”Pinusmodellen har överstigit alla mina förväntningar och rodervajrarna fungerar exemplariskt med de ändringar jag gjorde på styrhjulet. Och problemet med det läckande restbränslet visade sig vara lättare att åtgärda än jag trodde. Det räckte med att minska diametern på kopparörat med ett par centimeter och öka lutningsgraden med tre procent i förhållande till tändaggregatet.” Jag har fortfarande ingen aning om vad Octavius pratade om, men hans iver har smittat av sig, och hur skrämmande jag än tycker att det är att lämna tryggheten bakom mig, ser jag fram emot resan. Stockholm. Jag smakar på namnet. Stock. Holm. I det trädoftande rike jag befinner mig känns ordet inte allt för avlägset. Läs mer

Inför Andra Världar

I helgen går bokmässan Andra Världar av stapeln i Jönköping. Huvudinriktningen ligger på fantasy och science fiction, och i samband med mässan presenterar Andra Världars förlag steampunkantologin I varje ångetag. Jag har länge varit förtjust i steampunk. Även om jag inte springer omkring med goggles och korsett till vardags har jag lite väl många muttrar och kugghjul som flyter omkring i kreativitetsskåpet och får alltid något drömskt i blicken när jag ser bilder på zeppelinare och gamla klockverk. Dock var det inte förrän jag läste om att det efterfrågades noveller till antologin som det slog mig att det skulle vara kul att skriva något steampunkinspirerat.

Och fröet till berättelsen om Serafina såddes. Men, vardagens projekt visade sig ta upp mer tid än planerat, och när jag sedan drabbades av en enveten influensa den vecka jag hade avsatt till att skriva klart novellen rann projektet ut i sanden och jag missade deadline för att komma med i antologin. Men, jag ville ju ändå veta hur det skulle gå för Serafina och professor Octavius med deras resa till huvudstaden, så när inspirationen slog till en kväll skrev jag klart berättelsen. Och nu i helgen, medan jag önskar att jag befinner mig på mässan i Jönköping iklädd hög hatt, korsett och den roliga kjolen jag fick i julklapp, kommer jag att publicera novellen här på bloggen.

Så håll utkik här om du är intresserad av en berättelse full med pysande maskiner och återhållna känslor som tar sin början någonstans i träpatronernas rike i slutet av 1800-talet.

Förhoppningar, men inga nyårslöften

Ett nytt år tittar yrvaket fram ur förhoppningarnas och de goda intentionernas skrymslen. Vi vet ännu inte vad det har att erbjuda, men jag tror vi alla hoppas på att det är ett gott, framgångsrikt och kärleksfullt år som väntar. Många har avgett nyårslöften om att äta hälsosammare, träna mer och stressa mindre, medan andra har hoppat över det där med löften helt och hållet. Kanske tycker man att de inte behövs, eller så har man helt enkelt försonats med tanken på att man ändå aldrig lyckas hålla fast vid sina goda föresatser.

Jag tillhör den senare gruppen. Löftet om att promenera mera, som jag gav för några år sedan, bröts redan efter en vecka då rysskylan och den stora latheten slog till ungefär samtidigt. Och året jag beslutade mig för att inte äta godis fanns det kvar ett par frestande chokladaskar sedan julen, som naturligtvis inte kunde gå till spillo. Så nu blir det inga nyårslöften längre. Men det hindrar mig inte från att ha planer inför det nya året. Under 2014 hoppas jag därför på att Ordbyrån Jennys Humligheter ska:

  • Publicera två romaner
  • Delta i bokmässan i Göteborg
  • Utöka verksamheten till att även innefatta föredrag och viss kursverksamhet

Jag läser ofta bloggar och artiklar, men är urusel på att ge feedback, vilket är synd, eftersom jag vet hur roligt det är när någon tar sig tid att kommentera det man skrivit. Därför hoppas jag också på att 2014 ska vara året då jag blir mer aktiv i olika sociala medier, och förhoppningsvis ses vi både här, på din blogg eller twittersida, och kanske till och med i verkligheten.

 

Tio år senare

När jag för tio år sedan startade Ordbyrån Jennys Humligheter var allt solklart. Jag skulle skriva böcker, och mina kloka, nedpräntade tankar skulle beröra alla och envar. Inte för att jag nödvändigtvis ville bli en berömd författare, utan för att jag, så fort jag satte pennan på ett papper, eller fingret på ett tangentbord, kände att jag hittat hem. Det är det här jag ska göra; det här som känns rätt.

Men, sedan kom hälsoproblem, flytt och renovering, och inte minst Jante, i vägen – och jag tappade bort orden. De som alltid varit mina trognaste vänner gick upp i rök. Visst skrev jag fortfarande ibland, men bara beställningsuppdrag, och ”jag-har-hittat-rätt-känslan” var alldeles bortblåst. Åren gick och livet tuffade på. Jag hade fullt sjå med vardagen och tänkte inte så mycket på alla oskrivna ord längre.

Så kom en dag när huset var renoverat (hjälpligt i alla fall) och hjärnan sorterad (med både blodvärden och serotoninhalter på en balanserad nivå) och jag började fundera på om jag kanske skulle orka göra något annat också. Det började så smått klia i fingrarna och jag vågade mig på att leta rätt på alla halvfärdiga manuskript igen. Men därefter tog det stopp. Orden fanns i huvudet, men de störtvägrade låta sig bli nedskrivna. Otaliga timmar satt jag och slösurfade vid datorn. En mängd filmer med gulligt vingliga kattungar, skvaller om otrogna kändisar och Farmvillenivåer senare gjorde jag en avgörande upptäckt.

Jag hamnade på hantverkssidan www.etsy.com och nostalgin svämmade över alla breddar. Jag är uppvuxen med pyssel och hemslöjd. Min hyperkreativa mor ägnade varje ledig stund åt syning, vävning, tryckning och korttillverkning – och jag hängde med av bara farten, eller snarare: det var enda sättet för mig att umgås med henne på tumanhand. Hon vävde stora fina väggbonader, medan jag satt bredvid och knåpade ihop garnmattor till mitt dockhus. Men sedan har jag, antagligen som en reaktion mot detta, knappt rört en pensel eller garnstump sedan jag blev tonåring. Men, nu blev jag inspirerad på nytt. Jag sökte mig vidare till bloggar och hemsidor fyllda med form och färg och de mest fantastiska kreationer – och min egen kreativitet vaknade till liv. Jag är inte speciellt konstnärligt begåvad när det gäller att måla ”normala” tavlor, men jag älskar färg och att skapa texturer och jag grävde nu glad i hågen fram de hoptorkade färger, stenhårda cernitbitar och skrynkliga dekorpapper jag fortfarande hade i mina gömmor. Och jag började skapa igen.

Och med hjälp av det kreativa skapandet hittade jag till slut också tillbaka till skrivandet igen. Cirkeln har slutits och jag är tillbaka där jag för tio år sedan började: mitt i ett hav av tankar och ord. Nu också kompletterade med form och färg.

Välkommen till Ordbyrån Jennys Humligheter!